Familjedemokrati – ”en förmån att hämta på dagis”

Oh vad skönt det var att komma till dagis och hämta lillebror idag utbrister mannen när kvinnan kliver innanför dörren. Det som du muttrade över att du var tvungen att göra imorse påminner kvinnan och tillägger: vad var det som var så skönt. Jo jag kom direkt från ett möte där chefen la fram nya förslag och sa att hon ville ha synpunkter och sedan när vi kom med dom såg hon mest störd ut och sa något om att vi äntligen måste komma till skott med nödvändiga förändringar. Jag blev så trött, reste mig vid femtiden o sa att jag måste hämta på dagis. När jag kom innanför dörren kom lillebror rusande och kramade om mig o berättade att dom varit i skogen o han var så glad. Kontrasten var oerhörd, detta var livet. Om jag är riktigt snäll kan du få hämta varje dag säger kvinnan, fast för resten lägger hon till, det skulle jag inte vilja, jag känner igen den känslan du beskriver. Vi skulle kunna bli ett ovanligt par säger mannen, som tävlar om vem som har förmånen att hämta på dagis idag. Hur kommer det sig funderar kvinnan att det är så lätt att minnas dom dagarna när det är motigt, när lillebror krånglar och jobbstressen sitter kvar i kroppen. Det kanske fanns ett samband mellan att jag verkligen ville hämta idag, för att komma från jobbet, och att lillebror var på så bra humör funderar mannen.

Idag är det faktiskt min tur att hämta på dagis säger kvinnan vid frukosten dagen därpå. Det är ok svar mannen för jag kan ju lämna. Det är en sån fröjd att få se honom glatt rusa in till lekrummet. Om han inte klamrar sig fast och vill att man ska stanna förstås, fast det brukar ju lösa sig.

Märkligt säger kvinnan på kvällen. Jag roade mig att vid kaffet på jobbet säga att vi hade haft en diskussion om vems som skulle ha förmånen att hämta och lämna idag och alla skrattade. Jag blev störd. Det vi pratade om igår att det är så underbara ögonblick som uppstår kring lillebror och att det är en förmån att få uppleva dom det har jag nog känt länge men inte förvandlat till en slags rättvisefråga oss emellan. Nää, jag har väl inte precis slagits för den rätten heller säger mannen eftertänksamt. Jag har snarare gått på den allmänna retoriken att barnen är en slags kvinnofälla och att det man måste tampas om är rätten att få vara kvar på jobbet. Men nu ska det bli andra bullar av. Kommer din chef att uppskatta det undrar kvinnan försiktigt. Kanske inte säger mannen men kanske din chef.